Detta är den tredje volymen av Lars Noréns stora dagboksverk.
”Dagboken lämnar på sätt och vis sig själv. Den hålls uppe, eller hänger
i den ångest som är tiden, i själva frånvaron av en bok. – Arbetat
länge, utan känslor, med fragmenten, ända tills skärpan brast. I
fragmenten kan jag överge mig själv. I dagboken bevarar jag på något
sätt mig själv, i varje fall genom språk. Jag kan inte beskriva det. Jag
bevarar mina förbindelser med mig själv, tills också de skall brista.
Det är själva tidens flöde, flod, ström, rinnande insamlande av
tillfälligheter och grundbetingelser som jag försöker se igenom för att i
det jag ser se vad som finns under den, som skulle kunna vara något
bestående och oföränderligt. Men ibland föreställer jag mig att själva
dagboksskrivandet är ett sätt att bevara sig själv genom att försvinna.
Genom ett försvinnande. I pjäser, fragment, prosan vet jag med nästan
full visshet att jag överger mig själv, helt och hållet till föremål för
verket, eller formen hos verket. Dagboken – som om jag på något sätt
kunde få syn på mig själv, oföränderlig och klar, i allt det som flödar
och som aldrig ändå lämnar den bestämda platsen för avflödet eftersom
det ständigt blir detsamma … men det som flödar, starkt eller inte,
lugnt, våldsamt eller nästan omärkligt, kastar ljus och upplyser och
fördunklar genom sin blotta existens, genom att det är det enda som man
kan finnas i, och som lär fortsätta även när medvetande och minne och
tankeförmåga faller sönder. Man bevaras på sätt och vis i det
oupphörligt förbiströmmande, och insamlande. Och ibland får man en skymt
av sig själv som om det vore sig själv man mindes, samtidigt som minnet
bibehåller avståndet till den man är.”
1600 sidor.
Boktitel: En dramatikers dagbok 2013-2015 Författare: Lars Norén Bokförlag: Albert Bonniers förlag